Bolivia 2006

Jag hade tur, det var karneval i Copbacabana, Bolivia. Hur kul som helst att vara i denna lilla håla och få vara med om detta. Folk hade verkligen gjort sig i ordning för festen.

Stämningen var mycket hög och det konsumerades öl i stora mängder. Dansandet och spelandet började tidigt på dagen och fortsatte hela natten. Givetvis blev man trött mellan varven och självklart blev man kissenödig. Det kissades överallt helt ogenerat, detta gällde även damerna som bara stod lite bredbent.

Det var egentligen på och i anslutning till stadens Plaza som festen pågick, bara några kvarter bort var det helt tomt. Man orkade inte riktigt hela tiden och då tog man paus mellan varven. Man spelade och dansade bort från området för att sedan ansluta igen efter någon timma.

Det var inte sa noga med vad man gjorde, huvudsaken var att man hade roligt. Det var liksom olika gäng som spelade och dansade. Det kunde bli en sörja av ljud men vad gjorde det. Att vid behov sluta att spela och dricka öl var en självklarhet.

Ett glatt gäng damer som tyckte det var läge att pimpla några öl istället för att dansa. Det fanns gott om tomma ölbackar som kunde fungera som pall.

På väg ut till Isla de Sol. Det var en underlig känsla att sitta i en båt på 3600 meter över havet och söka skydd för solen och samtidigt se dessa vackra snötäckta toppar (över 6000 m).

Blev avsläppt på den norra sidan av ön och 4 timmar senare gick båten tillbaka till fastlandet. Det skulle ta 3,5 timma att gå. Gissa om jag gick hårt, man ville ju inte missa båten. Klämde promenaden på 2,5 timma och gissa om jag flåsade. Det var nästan 4000 m över havet och solen var inte nådig. Men vilken magnifik promenad.

Marknad i Copacabana. Förutom själva marknaden så finns här också enklare restauranger. Åt här varje dag, fisken var fantastiskt välsmakande och så var det kul att äta på ett ”riktigt” ställe.

Åkte vidare mot La Paz. När vi skulle passera ett sund så fick vi gå ut ur bussen. Passagerarna fick ta en liten motorbåt och bussen fick en egen liten pråm.

Vägen mot La Paz. Det var ganska stora avstånd och under lång tid åkte vi på ett slättlandskap med snötäckta toppar som bakgrund.

La Paz. Spanjorerna hittade guld här och självklart kom det många lycksökare. Stan blev bara större och större och nu långt efter guldruschen finns här 1,5 milj. invånare. Placeringen kan tyckas mycket märklig om man inte känner till bakgrunden.

Tog en dagstur upp till ett närliggande berg på 5400 m. Lite till vänster ser man La Paz.

Tills för fem år sedan kunde man åka skidor här uppe året om. Nu (2006) kan man bara åka ca 2 månader. Orsaken till förändringen är den globala uppvärmningen. Whoo… och skrämmande.

Överblick av La Paz. Det kanske inte ser så ut, men jag kan lova att det lutar överallt i stan.

Den centrala delen av La Paz är helt modern. Det kändes ganska ovant och konstigt med tanke att det inte direkt är så utvecklat i övrigt.

Plaza de San Francisco. Trafiken i stan var bedrövlig. Det lutade överallt och det var kö nästan hela tiden. När de i många fall gamla bilarna och bussarna/lastbilarna skulle igång efter ett stopp bolmade de ut svarta dieselavgaser. Inte kul när man själv behövde andas extra mycket pga höjden.

Typisk sidogata. När jag skulle resa vidare så gick jag nerför här. Fick varningens ord – just nu går det tre män upp och tre män ner på de här gatorna och rånar folk, var försiktig! Så kul att höra när man har hela packningen på sig…

Huvudgatan (som var den enda gatan som inte lutade) är väldigt fin med massor med moderna hus på sidorna. Arrangemanget med park i mitten gav en härlig känsla. Bra Mr arkitekt.

Tar bussen söderut till Oruro. Här skulle man kunna ta tåget vidare en bit. Rätt kul att se att spåren går mitt i stan bland allt annat, en ganska vanlig konstruktion faktiskt. Detta är en marknadsplats och när tåget kom fick man snällt flytta på sina grejer.

Tåget gick inte varje dag så jag blev fast här ett par dagar. Stan var minst sagt dammig, här är nog stans renaste plats. Vid ett tillfälle blev det sandstorm och hela stan var dränkt av sand och skräp. 2 minuter ute och man var ”rätt” smutsig och ögonen fick stryk.

En av resans höjdpunkter, området runt Uyuni. En liten stad ute i ingenstans. Stan har just nu en turistboom, alla vill åka ut i världens största saltöken.

Salar de Uyuni. Man skrapar lite på ytan och så har man nästa färdigt bordsalt. En industri i området självklart.

Vitt och åter vitt, det såg ut som man åkte på en frusen sjö. Och så plötsligt en vak. Det är vulkanisk aktivitet i området, detta är inte varmt men ändå, det såg skumt ut när metangas bubblade upp.

Ett salthotell. Hit skeppades turister för att beskåda underverket. Det kostade drygt 20 USD per natt att bo här.

Vidare ut mot ”Fiskön” dit alla turistbilarna skulle. Nu finns ca 2 cm vatten på isen. Farten var ganska hög och det skvätte ordentligt. Vindrutetorkarna fick arbeta… och jag satt på taket. Både jag och kameran bytte färg.

Totalt och fullständigt overklig syn och känsla. Bedårande vackert.

En buss! Det visade sig gå en reguljär busslinje här!

Fiskön. Någon anknytning till fiskar kunde jag inte se. Helt enorma kaktusar var det gott om. Den äldsta var 1200 år gammal!! Hade noll koll på att kaktusar kan bli så gamla.

Världens härligaste lunchställe. Två av alla företagen i Uyuni gjorde resor tvärs hela saltöknen. Det blev från denna punkt 3 bilar som fortsatte, alla andra vände.

Och vad händer… efter några timmar ungefär mitt på den sträcka som vi skulle tillryggalägga går vår bil genom "isen". Under saltlagret finns lös gegga.

Det var tre bilar så det var väl bara att dra upp den som fastnat. Vi hann knappt börja så satt bil nr 2 fast också. Den tredje bilen då… efter moget övervägande från chaufförerna så skulle även denna sitta fast, den kom inte ens fram till de andra bilarna.

Vattnet är ca 20 cm djupt. Först fick vi omkring i vattnet utan skor, efter 10 minuter så var det bara att sätta på sig gympaskorna. Saltet var kopiöst vasst så att det gjorde riktigt ont.

Ingen kommunikationsradio, här gällde det att klara sig själv. Folk började undra hur det skall gå, vore det inte bäst att gå någonstans? Chaufförerna tillät inte detta, folk har dött här, man har gått igenom saltlagret och sedan hamnat under ”isen”.

Det var bara att ställa sig in på att natten skulle tillbringas här. Förutom att situationen i sig inte var direkt lustig i det här läget så visade naturen upp sina vackraste sidor. Solnedgången och som här månuppgången var obeskrivligt vacker.

Två av våra tre chaufförer bestämmer sig för att gå iväg för att hitta någon form av hjälp. Mitt i natten kommer en lastbil med diverse störar och plank – och det fungerade, efter någon timma var alla bilarna uppe på ”benen” igen.

Mitt i natten så kommer vi till det här stället. Det var ett tomt salthotell, ca 2 tim i fel riktning. Gissa om detta var välkommet, vi var vid det här laget ganska trötta och frusna. Efter 30 min hade man fått igång elgeneratorn och mat serverades.

Elände elände. Vi var 6 passagerare i bilen + kock och chaufför. En japansk tjej mådde inte bra, hon kunde inte behålla någon vätska så läget var kritiskt. På stället vi egentligen skulle övernattat så fanns ett sjukhus med läkare, helt jäkla otroligt. De tre personerna från Japan lämnades i trygg vård till en praktiserande (3 mån) nyexaminerad kolsvart läkare i toppluva.

Att bilen fungerade hela vägen tycker jag var en bedrift. Miljön var minst sagt skiftande. Bara saltet som vi kört i tidigare borde varit nog. Vi körde i område till 99 % utan vägar. Var dock lite orolig när riktiga ”vägar” dök upp för då steg hastigheten betydligt. Hade vi sladdat i den farten så hade vi vältrat runt åtskilliga varv.

Laguna Colorada. Som synes en röd sjö. Färgen kommer sig av att det är finns mycket mineraler.

Många flamingos…. för den som möjligen inte visste det så beror den rosa färgen på fåglarnas föda.

En gammal slocknad vulkan, men det bubblar och fräser ganska ordentligt ändå. När jag gick omkring här och andades svavel och samtidigt inte kunde se pga alla gaser så slog det mig att det nog inte är så trevligt att trilla ner i en sån här bubblande lergrop.

Betydligt trevligare. På 4-4500 meter är det ganska kallt och ruggigt. Vi stannade här för frukost och dopp. Vattnet var ca 35 grader, vällustkänslor… hu vad gott.

Vi kör och kör i ingenstans. Helt ”plötsligt” dyker en stad upp. Ett ställe utan ström men med kommunikationsradio. Vi stannar och så är det dags för lunch.

Vi har stannat utanför stans affär. Vår kock gör sedvanligt iordning maten bakom bilen och vi får sitta vid ett riktigt bord inne i affären och äta… vilken service. Vi var bara tre passagerare så servicen var extra bra. Här är två tjejer som jag reste tillsammans med, två helt olika personligheter. En hippietjej från Finland och en forskare från gamla Östberlin. Trevliga båda två fast på olika sätt.

Har påbörjat den 20 km långa resan från Uyuni till Tupiza, resan tog 9 timmar.

Vägen var i stort sett obefintlig men ändock körde man ibland med stora bussar (lyxvarianten, annars gällde lastbil). Under ca 1,5 timma kör vi i en flodbädd. Var så exalterad av denna resa så jag nästan glömde bort att ta kort.

Strax innan Tupiza. Området var mycket vackert och märkligt. Enormt konstiga bergsformationer och till detta skall läggas att bergen har alla möjliga starka färger.

Kaktusar och åter kaktusar, mycket exotiskt.

Att rida var det perfekta sättet att ta sig fram här, vilka miljöer, vilken upplevelse.

Under 7 timmar red jag åtskilliga mil. Var ensam med min guide. Vi följde en flod/flodbädd under rätt lång tid. Har precis korsat floder för 100:e gången. Vattnet här är ordentligt strömt och djupt. Vattnet gick upp till magen på hästen. Det gick inte att korsa 90 grader pga strömmen utan man var tvungen att liksom följa med vattnet en bit.

Vi följde även järnvägen en bra bit. Var lite fundersam hur lämpligt det var att rida genom tunneln, det kunde trots allt komma ett tåg. Sista halvmilen var det full galopp som gällde och för en som mig var detta extra roligt.

Gräns mellan Bolivia och Argentina (Villazon). En ganska ruffig gränsstad.