Ecuador 2005

Oktavalo i norra Ecuador. Firade jul här… stället var mycket trevligt. Hade turen att hitta ett bra rum (hotellet mitt i bilden) för 6 USD mitt i centrum med översikt av hantverksmarknaden.

Omgivningen runt Oktavalo var minst sagt imponerande. Stan ligger på ca 2500 m. Vi tog en transport upp till en sjö på 3700 m och därifrån tog vi oss ner till stan för egen maskin. Här var det mountainbike som gällde.

Så här kan det se ut. Att cykla här var ganska ansträngande, som tur var så var jag van vid höjden. Härlig naturupplevelse… och kul cyklande högt uppe i bergen.

Det gäller att ha tur med vädret. Vi hade tur men ändå hängde molnen mycket nära. Vi fick hela tiden hålla ögonen på molnen så att de inte sjönk eller kom för nära.

Gissa om det var skönt att stanna och njuta av den medhavda lunchen. Två personer från Holland, en tjej från Tyskland och en från Sverige (inte med på bild).

Inte fanns det mycket folk här upp men ibland träffade vi på några.

Tar lokalbussen till en av de mycket små städerna/byarna i närheten av Oktavalo. Träffade på detta följe. Barnen var lika blyga som våra barn i Sverige och föräldrarna var lika pyssliga och snurriga som vi brukar vara.

Hela området är känt för sitt fina hantverk och vävda produkter. Gick från en by till en annan och det hördes smattrande ljud från många av husen. Kunde inte låta bli att kika in i ett av husen och det visar sig vara ett väveri. Ljudet var extremt högt och egentligen borde den här unga flickan göra något annat.

Här är julgrisen under beredning. Man har en stor gasolbrännare för att bränna bort håren på grisen, gissa om det luktade… Fick här förfrågan om att delta i kommande måltid.

Kommer till ytterligare en by med bara indianer. Här fanns en liten sjö, underbart ställe.

Växtligheten är fantastisk, vad sägs om en vildvuxen orkidé.

En vulkansjö, har nog sällan gått så långt som denna dag, dagen före julafton.

Ger mig ut på äventyr, tar bussen till en liten stad några mil från Otavalo. Från denna stad är det 20 km till min utgångspunkt, här går inga bussar men får lift med en liten lastbil. Har sedan gått ca en mil.

Det är högt uppe, ca 3500 meter. Inte en människa, bara tät växtlighet och som här några öppna platser. Detta är bara några mil från ekvatorn och på denna höjd bränner solen rätt ordentligt. Hade som ambition att gå runt sjön, ca 4-6 timmar hade jag hört. Tar dock ett bra beslut, när jag inte längre kan urskilja stigen - att vända tillbaka.

Adrenalinet är på hög nivå och jag får nästan anstränga mig att stanna upp och fota den oerhört speciella naturen.

Hittar rätt stig tillbaka. Molnen börjar sänka sig och jag känner att det var tur att beslutet blev som det blev. Att i moln befinna sig här är inte helt enkelt och ofarligt. Att sedan försöka ta mig tillbaka alla milen till Oktavalo innan det blev mörkt var i sig ett separat och händelserikt äventyr. Gissa om jag var stum i benen. En härlig dag. Dagen efter hade jag dubbel storlek på underläppen pga. solen och att ta sig ur sängen julafton morgon var lite extra jobbigt.

Kl 6 julafton morgon var det bara att stiga upp. Det var djurmarknad.

Marknaden var stor, i huvudsak handlade man med nötkreatur och grisar. Det fanns dock en del andra djur också. Här fanns över dagen hitresta västerländska turister från Quito men de försvann ganska snabbt. Det var lätt att bli duschad av någon nödig ko eller bli nafsad i benet av någon gris. På marknaden fanns i princip bara indianer, att se en ung mor med ett barn på ryggen granska en gris och sedan köpslå var en upplevelse. Såg sedan riktigt kul ut när det var dags att gå hem med grisen i koppel.

Med dom här repen var det betydligt lättare att hålla reda på de mindre djuren.

Det var riktigt mycket folk på fruktmarknaden.

Torkade frukter, grönsaker och kryddor.

Köttmarknad, en marknad av permanent typ. Trots hundarna var det en fin och ren marknad, knappt några flugor alls. Temperaturen ligger bara :) på 20-23 grader och detta bidrar också till en rimlig hantering.

Quito, Ecuador. Staden kändes inte allt för intressant och så regnade det nästan hela tiden. Dessutom råkade vi ut för nog den allvarligaste incidensen under resan. Fullt dagsljus kom en bil och det var på håret att de inte försökte att klå upp oss. De var förmodligen mest ute efter att slåss men givetvis hade de också tagit vad de kom över. Vi sprang iväg men den troligaste orsaken att vi klarade oss var nog att de var för mycket påverkade, detta gällde även chauffören.

4-5 timmar söder om Quito utanför en stad som heter Riobamba. Vi bestämde oss för att nå en minde topp på en av kullarna utanför staden. Det tog hela dagen. Vi skulle passera floden här och när vi letade efter någon plats att komma över kom två argsinta hundar. Som tur var fanns kunskapen att dessa hundar inte är att leka med när de försvarar sitt domän. Det fanns stenar av lämplig storlek på platsen, när man tar upp dessa ser hundarna detta och en helt annan situation uppstår. Man får dock passa sig ordentligt. Ingen tvekan om att hundarna hade bitit oss utan stenarna.

På väg upp träffar vi på lamadjur, festligt.

Vi tar oss upp till toppen på helt obanad mark. I det här huset hade man nog fått en högtalaranläggning i julklapp. Det stämde inte riktigt i den här miljön, får väl snart medge att jag nog har fördomar.

Ju längre vi kommer från staden, ju fler hus av den gamla traditionella sorten fanns det.

Detta är en av de många snötäckta topparna som finns i området, vilken utsikt, underbar promenad/klättring.

Efter att ha kommit upp till toppen konstaterar vi att det finns ytterligare en topp. Vi klämmer även denna och sedan börjar vi gå neråt. Kommer då ner ett helt annat ställe. Här odlar man tomater i stor skala.

Vi inser att det börjar bli sent och att vi nog får försöka hitta någon transport. Siktar på en pytteliten stad.

I den är staden händer inte mycket. Det var i princip folktomt, nästan som en spökstad.

Och så var det dags att åka tåg från Riobamba till Simbabe genom det spektakulära Nariz del Diablo passet. Tåget går tre gånger i veckan om spåren är OK. Kortet är taget från tågstationen i Riobamba.

På morgonen för avfärd var det spännande, var tåget ok, skulle det regna osv. Allt stämde och det kunde bara inte bli vackrare. Fotot är taget på järnvägsstationen i Riobamba.

Det var dock för många turister och för dålig organisation när vi skulle stiga på. Alla ville sitta på taket och alla fick inte plats. 75% av turisterna var tyskar och nu har jag fått lite olja på mina fördomar igen. Det var smockfullt på taket och en kille liksom bara hoppade in mellan där vi satt på taket. Han tyckte att han hade blivit illa behandlad. Att det inhemska paret som satt bredvid tyckte detta var väl jobbigt brydde han sig inte om. De gick av taket och satte sig nere istället. Denna händelse störde mig något under hela resan, killen satt bredvid mig och hoppade upp och ner och var allmänt klumpig. Hu…

Det var tidig morgon och kallt. Givetvis blåste det ordentligt och hade man inte på sig ordentligt var det för kallt. Jag hade fliströja och regnjacka, andra bara t-tröja. Killen längst fram var dock bättre rustad än mig.

Första 4 timmarna var inte så dramatiska, men ändock mycket vackra. Det var dessutom rätt kul att sitta på taket och följa händelserna som t ex när alla hundar försökte springa ikapp tåget. Färden kändes något osäker och inte kändes det bättre av att det överallt fanns stenar på spåret.

Sitter på taket och fotar ner mot järnvägspåret ner i dalen. Rätt högt faktiskt, det fanns läskigare ställen men det var inte alltid så lätt att fotografera p.g.a. trängseln på taket. Att sitta här och veta att tåget har ganska hög tyngdpunkt…

Tror att det inte finns så många ställen i världen man kan uppleva en så häftig miljö och dessutom ha möjlighet att åka på taket.

Tåget gick ner till Simbabe, längst nere i dalen. Vi stannade där i ca 10 minuter och sedan var det dags att åka upp tillbaka till Alausi. Hoppade då av taket för att få möjlighet att fotografera själva tåget (och att andra kunde komma upp).

Här har vi chauffören. Det såg rätt kul ut, det fanns ingen ratt. Det riktiga tåget hade spårat ur och efter det har man satt in fordon som är något mellantig buss/tåg. Killen växlade och körde tåget som en buss förutom att han inte styrde. Kändes liksom lite speciellt att man måste till 100% lita på spåren. I en del skarpa kurvor hade man byggt dubbla spår till syfte antar jag att öka säkerheten.

För att kunna ta sig upp/ner här har man lagt rälsen i zig-zag. Man kommer från ett parti och kör fram en bit, sedan växlar man och backar upp/ner nästa parti.

Alausi. Folk här är nästan till 100 % indianer.

Nyårsafton och vi är på väg upp till toppen… växtligheten här är inte riktigt den som jag är van vid. Underbar stig…

Sluttningarna är extremt branta och det går bara att bruka jorden på gammalt sätt. Det var enorma vidder och tanken bara svindlade hur mycket arbete det måste vara att nyttja jorden här.

Här har vi ett gäng som hackar jorden på de ställen som är för branta för tjurarna. Observera övernattningsplatsen…

Makalöst vackert. Platsen till vänster är en ”gammal” boplats. Att arbeta, bo och leva här måste påverka människorna. De har säkert ett ganska bra liv…

I området fanns gott om kaktusar i de lägre områdena. Detta gav ett ganska speciellt intryck, särskilt här där de växer utmed en brant ner mot staden.

Den här killen mötte vi, han var på väg hem. Bara 3,5 timma kvar.

Så här kunde en utställning se ut då den inte var helt klar. Under tiden man byggde var det andra som ordnade med lekar för barnen. Hela dagen och hela natten vräkte högtalarna ut musik.

Tar bussen från Alausi till Loja, ca 5 timmar normalt. Denna gång tog det lite längre för efter två timmar i ett ödsligt område stannar bussen, slut på dielsen. Chauffören pockar fram en dunk och hoppar på en av de få bilarna som passerar. Det är inte gott om tankställen kan jag lova men förmodligen ordnade han lite diesel någon annanstans.

Väl framme i Loja möts jag av denna vackra gångbro över ”stora vägen” vid busstationen.

Loja är en stad som kändes lite speciell. Staden ligger lite avsides i höglandet men här finns landets bästa universitet. Det var mycket vackert och påkostat lite varstans. Detta är en av de platser man kunde korsa floden.

Gränsstaden Macara (Ecuador). Har nu åkt buss ytterligare söderut och nästan kommit ner till låglandet, trodde jag skulle smälla av, kopiöst varm.

Den centralaste delen av staden. Här fanns allt samlat, marknad, restauranger, taxi (de vita pickuperna) man kunde växla pengar osv. Uppenbarligen var det inte bara jag som tyckte solen var varm.