Guatemala 2005

Effekter från orkanen. Lite överallt hade vägen fått många miljoner ton extra på sig eller så hade vägen helt enkelt försvunnit. Det var inte säkert att bussen skulle komma helt fram till målet, ingen visste riktigt.

Nästan framme vid Panajachel och Lagos de la Atitlan i Guatemala. Rakt fram är vulkanen San Pedro, 3020 m.

Den här lilla sötingen smälte mitt hjärta. Utsikten var magnifik och hon kom fram till mig, utan att jag märkte det, medan jag böjde mig ner för att ta kameran. Hon satte sin panna mot min panna och ville sälja den lilla sköldpaddan som ligger på bordet.

Vägen ner till Panajachel var rätt illa däran. Kanterna var branta och materialet var poröst så det är naturligt att vägen försvinner när det regnar ordentligt. Här har bärigheten på en bro minskat och en tillfällig bro har byggts ovanpå. Polis bevakade att inte allt för tunga bilar körde över.

Vägen underminerad. Kan tänka att det är olämpligt att köra nära kanten här.

Så här går de flesta persontransporterna till. Åkte med en liknande bil ner från en stad som heter Solola till Panajachel.

Mitt i bilden på andra sidan ravinen går vägen. Skogen var ganska tät.

Jag gick ca 1,5 mil mellan Panajachel och Solola. På vägen passerade jag den här lilla stan. Det var fest på torget och man brände av raketer av typen som smäller när de kommer upp. Raketerna kom i höjd med mig och gissa om det smällde och vad det ekade, ljudet höll säkert på i 10 sek efter smällen.

Det småregnade mellan varven då jag gick upp. Man såg en massa fåglar som likt falkar svävade där luften steg. Gick förbi deras favoritställe men när jag kom flög dom iväg. Det luktade riktigt illa, massor med spillning och fåglarna var stora.

Lite blomsteraffärer på marknaden i Solola.

Busstationen låg alldeles intill centrum och marknaden. Innan en buss skulle iväg så tutade den. De drog inte på för fullt med de kompressor matade tutorna men ändå.

Lovar… skall aldrig mer klaga på min ryggsäck. Detta är den normala teknik att bära.

Så här skall man se ut om man vill vara med i gänget. Hatt, knäbyxor och halsduk runt magen. För att inte smutsa ner sig så sitter man på halsduken.

Stadsbild från Santiago Atitlan. Här kan man konsten att ta det lugnt. Tar man det inte lugnt så festar man.

En kyrkogård. Något av de märkligaste jag sett. Bara i den här lilla staden förolyckades 52 personer då orkanen drog fram.

På kyrkogården var atmosfären lugn och avslappnad men samtidigt fanns det vördnad i luften. Folk liksom gick hit och var tillsammans med de döda.

En vanlig stadsbild lite i utkanten av stan.

Drogproblem. Killen till höger är helt däckad och ingen bryr sig. Vägen var trafikerad. Solen är het så om han vaknar kommer han att mår rätt pyton. Killen med orange tröja är skapligt dragen han också. Garanterat är killen på flaket också onykter.

Kontrasterna är stora. Vilken underbar vy, vilken underbar plats. Att äta och ta en öl på stället till vänster sitter rätt bra.

Antigua i Guatemala. Vulkanen som man ser heter Volcan Agua och är 3766 meter ö h.

Parque Central, centralaste delen av Antigua. Byggnaderna runt om är minst sagt maffiga. Svårt att inse att staden har sett ut så här på 1700-talet.

Så här ser de flesta gator ut i Antigua. Bara på denna gata är det säker 5-6 skolor som lär ut spanska.

Vakter fanns det gott om.

På väg upp till vulkanen Pacaya.

Hit kunde man rida om man ville. Skogen slutar här och ett öppnare landskap tar vid.

Vänder mig tillbaka ner mot stan. Sceneriet är makalöst, vilken atmosfär, vilken känsla.

Bakom korna går stigarna vidare upp mot toppen. Ljuset här upp var alldeles speciellt.

En av flera vulkaner i området.

Att se landskapet där nere var ”stort” och inte blev det mindre av att molnen liksom låg kvar i dalarna.

45 grader och lös lava. 1 steg fram och ½ steg tillbaka, detta sög musten ur en. Kolla in de små människorna mitt i bilden

Vid det här laget har vår grupp försvunnit sedan länge. Najda och jag fortsätter upp mot toppen på egen hand

Där nere gick vi förut… höjdskillnaden är stor.

Den fina utsikten har försvunnit, vi har kommit upp i molnen. Vinden är påtaglig här uppe.

Vädret ändrades mycket snabbt och för ett ögonblick så öppnade sig himlen.

Här uppe är förhållandena svåra, det blåser kopiöst mycket. Vi är ensamma och i princip vet vi inte om vi är på rätt väg. Den stig som vi följt har försvunnit p.g.a. det hårda underlaget. Det pyser och fräser överallt, gaserna gör det svårt och farligt att andas.

Utan förvarning får vi syn på kratern och vi är alldeles intill. Frågan om det var rätt ställe vi var på dök upp i min skalle. Jag trodde man skulle se lavan på avstånd och inte så här nära.

Här var det varmt, funderade över om kameran skulle klara denna hetta. Med 5-10 sekunders mellanrum fräste vulkanen till ordentligt och den känslan jag fick var respekt. Woow… upplevelsen åkte in på topp tio-listan direkt.

Gränsen mellan Guatemala och El Salvador. Kolla in vilka kontraster bussar – övrigt.