|
Kamerun 2010
2010-10-30 Vi har passerat bron som skiljer Nigeria och Kamerun. Vi var lite spända då vi inte visste om den första biten av vägen var farbar. Vi fick dock klara besked att vägen var bättre än förra året vid samma tid…
2010-10-30 Bakom kröken några hundra meter från bron finns gränsstaden Ekok. En riktigt liten håla där vi ordnade med formaliteterna. Vi fick klart för oss att det var skillnad på pengar och pengar. Båda benämns CFA men det är stor skillnad på dem. De ville nästan inte ha West Africa CFA och kursen blev riktigt dålig då vi växlade svart. Att åka in i ett land av denna kaliber utan pengar är inte att rekommendera och det visste självklart våra vänner .
2010-10-30 Hur gött som helst, vägarna är förvisso små men helt underbara. Vi stannar för att göra lunch mitt i djupaste djungeln. Vi är absolut ensamma och vi hör massor med djungelljud – helt underbart att äntligen kommit till mörkaste Afrika.
2010-10-30 Hur tufft som helst, vi får nytta av våra grova däckmönster – jättekul.
2010-10-30 Vägen börjar bli irriterande kladdig och den lättare körstilen blir betydligt försiktigare. Det var halt…
2010-10-30 Å så blir lerhålen svårbedömda och ibland väldigt djupa.
2010-10-30 Det börjar bli krångligt och vi får stanna innan hindren och planera överfarten.
2010-10-30 Ganska snart var det allvar, vi fick kämpa för att ta oss fram. Det var inte en gång utan det kändes som tusen gånger och så småningom kändes det som att ”nu får det räcka”.
2010-10-30 Phu… äntligen förbi, va gött. Vi stannar i en by och tycker att detta gick väl ändå ganska bra. Helt ovetande om vad som skulle komma.
2010-10-30 En liten bit från byn var det dags igen, nu ännu värre och halare. Det är flera gånger som det är riktigt nära att lägga motorcykeln. Det gällde att inte vara rädd för djupa hål. Den bästa tekniken var att köra så rakt som möjligt även om det var djupt. Försökte man trixa så märkte man ganska tydligt att det var vansinnigt halt.
2010-10-30 Hålen i vägen J blev större och större. Helt otroligt att det gick att ta sig fram med bil. Nu förstår vi bättre varför en del bilar ser ut som de gör. Körtekniken är inte direkt skonsam.
2010-10-30 Ibland var det backar och som tur var slapp vi ta oss förbi för många hinder i uppförsbacke. Här var det lite extra svårt och en del bilar fastnade ganska ordentligt. För att vi skulle få passera här var vi tvungna att betala en lokal vägavgift, en avgift som i början var skyhög. Vårt förhandlingsläge var inte gott, det enda möjliga var att höja rösten.
2010-10-30 Efter 11 mil och 12 timmar har vi nästan kommit till vårt mål, staden Mamfe, i tid. Vi blir eskorterade av en försupen militär på moppe som visar oss var stans bästa hotell var. Precis innan det blir mörkt når vi hotellet. En minnesvärd dag…
2010-10-31 Vi var totalt slut då vi kom fram och vi lämnade våra motorcyklar så som de var. Från gränsen var det 7,5 mil och det tog 9,5 timmar. Dagen efter hade vi inget annat val än att vila och pyssla om våra motorcyklar. Det fanns varken vatten eller ström på hotellet. Vi hittar dock en kran där vi gör rent det värsta.
2010-10-31 Våra arbetshästar och numera kompisar efter en hård arbetsdag.
2010-10-31 Vi tar oss till ett ställe i stan som hade vattentryck via en bensindriven pump och vi får våra motorcyklar tvättade.
2010-10-31 Det var inte bara motorcyklarna som fick stryk. Karl-Axels bots var så medtagna att det var dags att byta ut dem. Detta lät sig inte göras utan stans skomakare tillkallas.
2010-11-01 Hotellets restaurang. Hit kom fint folk och drack öl hela dagen, sedan körde de med bil därifrån. Det kändes verkligen att detta var en plats från all ära och redlighet.
2010-11-01 Så var det dags igen. Inte i vår vildaste fantasi kunde vi tro att det kunde bli värre än för två dagar sedan men där misstog vi oss. Visserligen var svårigheten av en annan art men ändå… Det var svårt att få besked innan vi åkte om i vilket skick vägen var. Kineserna håller på att fixa vägen så det ändrar sig en del med tiden.
2010-11-01 Vilken vacker miljö, absolut djupaste Afrika och djungel… härligt
2010-11-01 Vi resonerade så att det kommer nog inte att bli så farligt, kineserna låter aldrig vägen förfalla, de har ju maskiner så de rättar nog till det värsta.
2010-10-01 Det var svårt att komma av själva vägen så vi fick arrangera rastplatsen på vägen.
2010-11-01 Det som kineserna gjorde var att lägga i grova skarpa sprängsten. Dessa pressades sedan ner i den röda leran och kombinationen var minst sagt helt omöjlig att köra i. Det var så halt att det nästan inte gick att gå av motorcykeln.
2010-11-01 Lite ordning igen och ytterligare en rast. Det går åt hur mycket energi som helst att vara på helspänn.
2010-11-01 Och vad händer, det börjar regna. Här är ett parti av vila men annars så var det inte måttligt halt då leran blev våt och stenarna var om möjligt ännu halare. Vi kör från 600 meter upp till 2000 meter över havet och får oss en lektion i hur svårt det kan vara att köra motorcykel. Vi klarar oss utan att lägga motorcyklarna en enda gång. Detta var ingen skicklighet, enbart tur.
2010-11-01 Vägarbeten, ibland var det som här en fördel men vid andra tillfällen var det bara till nackdel.
2010-11-01 Kineserna igång med förarbete. Den här leran var så hal och trots våra grova däck var det ”svårt” att komma igång i backen. Slirade det bak var det inte så känsligt men då framdäcket gled var det betydligt knepigare. Något som förvånade var då vi stannade och väntade på att vägen skulle bli fri var att det kom en 4W pickup som ville förbi. Han förde ett jäkla liv och det var antagligen inga milda ord som utväxlades. Troligen är det inte helt utan problem som kineserna ”hjälper till”.
2010-11-01 Äntligen framme i staden Bamenda, i tid och efter 10 timmar och 14 mil. I slutet var det väldigt många djupa lerhål som vi fick passera och att motorcyklarna fått en hel del stryk var helt klart och frågan var hur har det gått med däcken. De borde egentligen vara helt uppskurna vid det här laget…
2010-11-01 Leran var ett problem, inte bara estetiskt utan den hindrade kylningen så det var viktigt att få dem rena så snart som möjligt. Vi tar in på ett hotell och vi kan snart konstatera att bromsarna bak är helt slut på båda maskinerna. Karl-Axel hade nya (Rolf bytte sina i Dakar) i reserv. Nu var goda råd dyra. Vi kontaktar några lokala förmågor och inom 3 timmar har vi nya bromsbelägg påklistrade på bromsklossarnas metalldel. Att gyttja har en sådan stor effekt var en nyhet för oss båda.
2010-11-02 Vi reparerade bromsarna på morgonen och vi kom därför iväg sent från staden Bamenda. Efter några mil går Rolfs kopplingsvajer av…
2010-11-02 Nu gick det att hitta grejer och en lokal mekaniker. Kopplingen var provisoriskt reparerad efter någon timma. En tanke som blev väldigt närvarande var - tänk kom detta hänt igår i en gyttjegrop i djungel utan någon form att tillgängliga reservdelar!
2010-11-03 Det blev en kort körsträcka denna dag, först reparation av bromsar och sedan kopplingen. Vi tar in på ett hotell i staden Bafoussam och vi blir positivt överraskade. Ett helt underbart ställe med tvätt i priset. Det var faktiskt ganska vanligt och självklart att hotellen skulle ordna med tvätt av kundernas fordon.
2010-11-03 Detta var en enorm kontrast mot hotellet som vi tog in på i staden Bamenda. Där hamnade vi på ett helt nybyggt hotell och det luktade så mycket mögel att vi till varje pris ville komma därifrån.
2010-11-03 Ett halvt träd verkar få plats på timmerbilen!! Det var rätt många ställen vi körde förbi där vi förstod att det pågick någon form av ”skogsvård”.
2010-11-04 Kameruns huvudstad, Yaounde. Det är en ganska fin stad och det var väldigt skönt att äntligen komma ur djungeln. Vår avsikt var att vila oss och fixa några visum.
2010-11-04 Arkitekturen i centrum är speciell. När vi körde in i stan så fanns några områden där vägarna var uppgrävda på sedvanligt afrikanskt sätt men för det mesta var det en stad som såg ut att fungera. I förhållande till Nigeria var trafiken rena söndagsskolan.
2010-11-09 Douala, Kameruns 2:a stad. Yaounde anses som en sovande stad medan Douala betraktas som en vibrerande stad. Säkerhetsläget anses dock inte vara tillfredställande och vi blev rekommenderade att ta in på lite bättre ställen. Vi ägnade oss mest åt att förbereda hemtransport av motorcyklarna och oss själva men det blev även tid över till restaurangen, baren och poolen. Lite semester…
2010-11-15 Det var inte helt självklart hur man skulle få hem motorcyklarna. Att de skulle hem var bestämt, att lämna så goa kompisar i sticket kom inte på fråga… Vi kom fram till att kostnaden för att skicka dem med båt respektive flyg var ganska lika. Att skicka dem med båt från Kapstaden i Sydafrika som var tanken från början hade varit betydligt lättare och billigare. Nu fanns det inte några andra styckegodsleveranser som vi kunde dela en 20 fots container med. Här har vi kommit till godsterminalen på Douala flygplats. Det var inte helt självklart hur man skulle göra med alla praktikaliteter och formaliteter. Priset sjönk från ca 100.000 SEK till 55.000 SEK första förhandlingsdagen och under andra förhandlingsdagen sjönk priset ytterligare 15.000 SEK. Det var mycket intressant att göra affärer på ”afrikanskt vis”. Många små och stora utgifter både här och där… Totalpriset för att ta hem motorcyklarna och oss själva hamnade på ca 25.000 SEK per enhet (1 mc + 1 pers.). Detta var ca dubbelt så mycket som de första prisuppskattningarna som vi fick J
2010-11-17 Någon mil öster om Buea, staden som är en naturlig utgångspunkt för folk som vill bestiga västa Afrikas högsta berg på 4095 m över havet.
2010-11-19 Med hjälp av tyska rådgivare så har man byggt upp organisationen ”Mount Cameroon Inter communal Ecotourism Board” till syfte att återföra resurser från turismen till naturen och de lokala intressena. Kontoret ligger i Buea , en fin liten stad som ligger 1000 m upp på Mt Kamerun sluttning.
2010-11-19 Vi provianterade för fyra dagar på berget. Det går att få tag i vatten på några få ställen uppe på berget som vår guide och våra bärare kunde dricka men vi blev rekommenderade endast dricka mineralvatten. Vi bestämde oss för att ta med 6x1,5 liter mineralvatten på flaska. Resten av vårt vattenbehov renade vi med medtagen egen utrustning. Utan utrustningen hade vi behövt en extra bärare.
2010-11-19 Första övernattningen. Från utgångspunkten på 1000 m öh gick vi 3-4 timmar med en rejäl stigning. Pga att vi tillbringade en del tid i Douala så var våra kroppar inställda på 0 m öh. För att inte utmana ödet bestämde vi oss för att stanna redan vid första möjliga övernattningsplats som var på 1865 m öh.
2010-11-20 Vi startade tidigt nästa morgon och kom genom regnskogen och över trädgränsen. Att se bärarna var rent knäckande, medan vi bar på våra små ryggsäckar så bar de resten – guiden bar endast sina egna grejer. Bärarna var enormt starka och deras teknik var förvånande, de föredrog att bära packningen på huvudet. Den här killen är bara 22 år och var mer eller mindre uppfödd på berget.
2010-11-20 Vi tar oss upp till 2850 m ö havet. En helt magnifik känsla, vilken utsikt, vilken naturupplevelse och vilket gött ställe att spänna upp tältet på.
2010-11-21 När molnen som låg på en lägre nivå än den vi befann oss på skingrade sig så var utsikten helt makalös. Vi kunde se stan som vi utfick ifrån och utan problem helt ner till Douala som ligger 6 mil bort. Vi kunde även skymta Ekvatorialgunieas huvudstad Malabo som ligger på ön Luba Malabo en bra bit ut i Atlanten.
2010-11-21 Regnperioden skulle ha slutat för flera veckor sedan men så har det inte blivit detta år. När vi skall bege oss iväg nästa morgon så säger guiden att det kommer att regna snart. Det var lite surt men det kändes oerhört skönt att vara under tak då vädergudarna krafter visade sig. Det var inte direkt ett svenskt sommar regn utan det var ett minst sagt ett ”tungt” regn. Tiden gick och vi kunde inte längre nå Main Spring som var vår tänkta övernattningsplats på 2440 m öh. Förutom att vi skulle nå toppen på 4095 m öh så var planen att gå väldigt långt denna dag. När regnet slutade och molnen lättade så föreslog vi att vi skulle ta en kortare etapp till övernattningsplaten hut 3 på 3775 m öh istället. Till en början var inte detta möjligt pga att temperaturen där upp var för låg. Vi sa att det är inte några problem för oss men det visade sig att guiden och bärarna verkligen avskydde låga temperaturer. Det visade sig senare att de i praktiken inte visste riktigt hur man skyddar sig. Beslutet blev efter mycket vånda att vi skulle ta oss upp.
2010-11-21 Så fort vi kom upp till hut 3 på 3775 m öh så tog guiden och bärarna fram sina sovsäckar och huttrade och undrade hur detta skulle gå. Det var 8 grader vid sextiden och luftfuktigheten var mycket hög.
2010-11-22 Vi satte upp tältet under extrema förhållanden. Vinden var mycket hård och vi var tvungna att inte vara för kräsna gällande hur jämt det skulle vara. Det gällde att så snabbt som möjligt bli färdiga, känseln i fingrarna började försvinna. Det var också enormt fuktigt och på natten var man givetvis tvungen att stå upp för att kissa och då var sikten max 2-3 meter samtidigt som det blåste väldigt mycket. Tältet klarade provet med bravur och vi blev ännu mer förtjusta i tältet. Så fort det ljusnade så ville guiden komma iväg. Det hade varit en svår natt…
2010-11-22 Waoo….toppen av Mt Kamerun, 4095 meter. Det var riktigt skönt att från 3775 m öh börja klättra sista biten trots helt bedrövliga förhållanden. Vi såg i praktiken inte något utan vi fick nöja oss med känslan att vara på toppen. Den känslan gick inte av för hackor… vi fick dock inte njuta särskilt länge för vår guide ville iväg… det var för kallt och blåsigt. Självklart tyckte vi också att det var riktigt dåliga förhållande men det låssades vi inte om… vi kommer ju från norra delen av världen och där är det minsann kallt på riktigt J
2010-11-22 Vi är på väg från toppen till Main Spring på 2440 m öh, där vi skulle övernatta.
2010-11-22 Det är helt fantastiskt att se hur naturen börjar erövra den från början den helt döda lavan. Det tar bara några tiotal år efter utbrott innan det frodas växtlighet.
2010-11-22 Vår sköna guide, vilken stil… kolla in utrustningen – sandaler, machete och sovsäck. Några kläder bytte han inte vare sig då det var varmt, kallt eller regnade.
2010-11-22 En annan stil. Hur kul som helst att liksom flyta ner i lavasanden – och det var brant. Denna teknik skull senare visa sig vara mycket kostsam.
2010-11-22 En mäktig känsla att stå på kanten av en djup krater som hade utbrott för drygt 10 år sedan.
2010-11-22 Detta är 11 år gammal lava.
2010-11-22 Äntligen mat och vila. Det är bara att konstatera att benmusklerna som krävs för att gå ner är helt andra än de som behövs när man går upp. Överdelen av låren sa ifrån och det fanns helt enkelt inte nödvändig styrka kvar. Att inte äta på en hel dag gjorde nog sitt till. Det var bara att hoppas att mat och en god natts sömn skulle göra gott.
2010-11-23 Övernattningsplatsen Main Spring ett 10 tal meter in i regnskogen från helt trädlöst land.
2010-11-23 På morgonen blev det bestämt att vi skulle gå de sista 7-8 timmarna ner till Buea. I praktiken var det nästan det enda alternativet, några kommunikationsmedel av typen telefon fanns inte och maten var helt slut. Detta är Lilla Mt Kamerun på 1700 m öh.
2010-11-23 Vi tog oss genom mycket tät regnskog, en enorm skillnad mot föregående dag. Vi såg väldigt lite djur förutom massor med myror och en hel del andra insekter. Myrorna var främst av två typer – stor modell och liten modell. Den stora hade käftar som lätt skapade blodutgjutelse och de små var enormt snabba. Då vi upptäckte små myror på stigen så gällde det att ta sig bort från området så fort som möjligt. Myrorna tog sig blixtsnabbt in i kläderna och bet överallt. Detta var ämne att skratta och skrika lite extra då de bet och det var i praktiken riktigt obehagligt då de lyckade ta sig till skrevet.
2010-11-23 En av många lavaströmmar som vi passerade. Denna är en av de färskaste som finns.
2010-11-23 Det skulle ta 7-8 timmar – det tog 14 timmar utan vare sig rast eller mat. Orsaken var att musklerna helt enkelt inte ville bära kroppen längre. Varje meter var risken för benbrott påtaglig. Utan ett tredje ben (käppen) skulle det nog tagit ännu längre tid. Ett betydligt mindre problem var två 5 kr stora blåsor på hälarna och träningsvärk i både armar och rygg… (pga den lite ovanliga gång/klättertekniken) Det blev också 3 timmar i totalt bäckmörker. Att under dessa omständigheter ta sig genom absolut djupaste djungel var en minnesvärd upplevelse.
2010-11-25 Vi tar oss ner till staden Buea och vilar oss ett dygn. Att köra motorcykel dagen efter bestigningen av Mt Kamerun bedömdes som helt klart olämplig. Risken att ”tappa” motorcykeln var för hög. Här har vi kommit till staden Limbe och till ett underbart ställe. Kolla in Rolfs min. Han njuter maximalt…
2010-11-25 Vi hann inte dricka mer än en öl så kom det här gänget till campen. De hade sett oss då vi körde förbi. Killarna började köra motorcykel från England och var på väg till Sydafrika, vi hade hur mycket som helst att prata om. Efter ytterligare ett par öl (0,65 l) var vi tvungna att avbryta för att försöka få våra motorcyklar till vår stuga. Tjejen till höger var assisterade chef för Limbe Wildlife Center, en djurpark för föräldralösa apor och gorillor - hon kom från Danmark. Den andra tjejen kom från Belgien och var anläggningens veterinär.
2010-11-27 Vi vilade upp oss i Limbe, Kameruns absolut bästa ställe för rekreation. Det var gott om stränder och ganska fina hotell utmed kusten. En märklig syn var dock en oljeplattform som man antagligen tagit in för reparation. Vi bodde på ett ganska enkelt ställe som var hur häftigt som helst. Det var vi och alla oljearbetare som ”upptäckt” stället, ett ställe som verkligen låg undangömt.
2010-11-27 Limbe är en riktigt fin stad som dessutom har en botanisk trädgård. Inte var det många besökare till trädgården men här är i alla fall ett litet gäng på väg åt det hållet.
2010-11-27 Limbe Wildlife Center, en imponerande anläggning. Man tar hand om föräldralösa apor/gorillor till syfte att fostra dem så att de klarar sig själva ute i naturen. Detta är inte lätt och det finns dessutom massor med jägare runt om i skogarna. Då vi besteg Mt Kamerun träffade vi på två tvättäkta jägare.
2010-11-27 En av många gorillor i centret. De är otäckt lika oss människor och man kan undra vad de tänker…
2010-11-28 Sista bilden från vårt älskade Lime. Från denna lite märkligt fina väg ser man Lilla Mt Kamerun med en topp på 1700 m öh. Vi kör sedan till Douala med målsättning att flyga hem både oss och motorcyklarna på bästa sätt. |
