Peru 2006

Peru. Nedanför backen 25 meter finns bron som gränsar mellan Ecuador och Peru. Här pågick alla möjliga aktiviteter. Utan tvekan fanns här en speciell atmosfär som skilde sig mot Ecuador. På gatan sålde man grisar och andra djur och på sidorna fanns restauranger av den enklare sorten.

Satt här i 3,5 timma innan jag hittade något sätt att komma härifrån. Under tiden studerade jag vad som hände. Uppenbarligen fanns inget vattensystem för de här åsnorna gick hela tiden upp och med sådana här dunkar.

Det var ca 15 mil i ökenområde innan man kom fram till första större stad. Dock fanns det en hel del byggnader utmed vägen. Det verkade vara något större företag men jag har absolut ingen aning om vad de tillverkade eller gjorde. Kändes nästan otroligt att det skulle gå att driva något här.

Och så kommer man fram till huvudstråket och staden Piurra, kan bara konstatera att kontrasterna är stora.

Här är ett kul inslag, billig taxi. Även vanlig taxi är mycket billig. Alla tar taxi här och när jag gick den allra minsta bit med packning skakade folk på huvudet.

Ytterligare 5 timmar söderut, staden Chiclayo. Plaza de Armas.

Från hotellet hade man första parkett. På söndag förmiddag vaknar jag i stort sett av att det är stor parad… Tar den här bilden från hotellfönstret.

Mellan havet och Bergskedjan är det öken. Detta är utanför staden Trujillo, norr om Lima. Här använder man fortfarande båtar av vass med en egendomlig utformning. Båtarna står upp på bilden. Troligtvis ar de utformade så för att lättare kunna ta sig ut från stranden. Invid stranden var det väldigt höga vågor.

Från en mindre stad , La Esperanza, i närheten av Trujillo. Det ser rätt speciellt ut för en nordbo att se att man byggt en stad mitt i öknen. Direkt efter sista gatan är det sand och åter sand. Även inne i stan fanns det rätt mycket sand som yrde omkring.

Från kuststaden Chimbote bär det av från 0 meter till 3000 m över havet. Från kusten och ganska långt upp i bergen var det totalt sterilt och kopiöst vart och dammigt. Det fanns väldigt få människor. Efter några timmar stannade vi och åt på den här restaurangen.

Detta är ingen tunnel, det är två berg som kommer ner och så har man huggit ut en bit ur berget för att fordon skall komma mellan. Härlig känsla att ta sig genom detta pass.

Den här vägen borde vinna något pris. Vägen var väldigt liten och den levde, antingen hade det rasat ner något eller så hade floden tagit med sig en del. Varje resa är ett äventyr och man vet inte säkert om man kommer fram.

Har kommit upp till Huaraz och börjat en 4 dagars trekking vid Perus högsta berg. På väg till startpunkten passerade vi denna fina lagun. Strax efter åkte vi på en väg som minst sagt gick i zig-zak utmed en bergssida. Vi skulle upp till ett pass på 4800 meter.

Härlig känsla att ge sig iväg på en riktig trekking med åsnor och allt, kul kul.

Här har vi messen med kock (guiden inne i tältet) och vår donkydriver. Två helt underbara människor.

Första övernattningen. Vädret var bra fram till vi fick upp tälten, sedan regnade det hela natten. På morgonen kom det fina vädret fram igen – perfekt. Det var oerhört vackert när molnen sjönk ner i dalen fram på kvällskvisten.

Nu är det bara 50 meter (lodrätt) kvar till högsta passet på 4750 meter. Andningen var inte direkt lugn, man flåsade som om man sprang allt man orkade. Att hästar kan klättra i berg det visste jag inte, helt otroligt. Detta gällde även när jag red. Jag lät hästen helt avgöra hur han skulle ta sig fram och det var hårresande ibland.

Trekkingens högsta punkt (4780 m). Maxat…. Det sög ordentligt i magen här. På något sätt så är det svårt att hålla balansen. Allt är så stort så man tappar referenserna.

Troligen bland de vackraste naturupplevelserna som finns. Höga snötäckta toppar, glaciär och så en glaciärsjö. Jag njöt 100% när vi gick ner här, wahooo.

En av flera snötäckta bergstoppar. Att betänka är att detta är inte alls särskilt långt från ekvatorn.

Detta är dag nr 3 och vi har kommit ner en bra bit. Här var helt annorlunda men så makalöst vackert. Mitt mentala tillstånd var euforiskt. Yahoo…. vad jag är lycklig.

Här har vi Greg från nordligaste Canada. Kille såg ut och betedde sig som någon musikartist eller showbiz-typ men var en genomäkta backpacker. Han skulle denna gång var ute i 1 år bara i Sydamerika. Detta var hans åttonde år på resande fot. Vattnet kommer direkt från glaciären, jag kan intyga att det var kallt för jag testade också att bada.

Nu är det bara några timmar kvar. Känns rätt gott efter 4 dagar. Vi gick liksom ner i en ravin och vi kom djupare och djupare – superhäftigt, vi gick liksom genom molnen.

Området i ”närheten” av Huaraz är vansinnigt vacker. Här är en bild från en dagstur som jag gjorde. Lite extra kul är det med lamadjur i den här miljön. Tänkte kontroller om de verkligen spottar när man busar med dem. Det gjorde dom inte, dom bara tyckte det var jobbigt och gick iväg.

En typisk gata i en av de mindre städerna i området. (Chalvin).

Huaraz, ganska nära Plaza de Armas. Stannade ganska länge i den här stan…

La Union – en pytte stad långt långt in i bergsmassiven.

På den här gatan i Huanco blev jag utsatt för rånförsök under dagsljus. Med lite tur fick de tjiii.

Har kommit några timmar från Huanco mot djungelstaden Pucallpa, är fortfarande i bergen men på huvudstråket. P.g.a. kraftigt regnväder under natten rasade det ner en hel del lera och jord på vägen. Det blev långa köer och många timmars väntan. Mycket mycket intressant att se hur en folkmassa fungerar och snabbt förändras. Det blev prestige i vem som skulle ”bana väg”. Till slut så flög det, grenar, stenar och lera i luften och folkmassan förflyttade sig panikartat.

Huvudinfarten till hamnområdet i Puncallpa.

I hamnen var det lite kladdigt men det verkade som det fungerade ändå. Lastbilarna hade lite problem ibland men annars fungerade det bra. Lite undrade jag varför de inte hårdgjorde ytan men allt skall man inte förstå. Trots allt var det väldigt stor aktivitet nere i hamnen.

Bananer och åter bananer, det måste konsumeras enorma mängder. Bananerna använder man till matlagning, de går inte att äta direkt. Det finns nästan inte någon maträtt utan banan i någon form.

Lite på sidan i hamnområdet fanns en marknad där man sålde allt från skruv och mutter till damunderkläder.

Nära hamnen finns ett område som är lite verkstadsbetonat. Här reparerade man framförallt båtmotorer och motorcarros.

Ytterligare en bild från hamnområdets närhet, här var det lite mer gods som hanterades.

Det var inte direkt rent, man slänger allt precis där man är – som vi gjorde på 50-60 talet. Bland allt skräp finns det en hel del ätbar för de här stora fåglarna. Det var väldigt många i närheten av hamnen.

Så här sover man ombord på båtarna. Det fungerar faktiskt ganska bra bara man håller ett öga på sina grejer. Att resa ensam är i detta läge en nackdel.

Man visste inte riktigt hur lång tid båtresan skulle ta. Det berodde på hur många gånger och hur länge man behövde stanna på sådana här ställen. För att göra båten uppmärksam att man ville att den skulle komma in så viftade man med något stort typ handdukar/lakan. På natten gjorde man upp eldar som man ”blinkade” med, kändes exotiskt.

Detta var en vanlig syn. Båtens för var så konstruerad att den kunde köra upp mot land, praktiskt när man skulle lasta/lossa. Antingen var styrman ovan eller så var vattnet väl strömt för ibland åkte den stora båten ganska kraftigt mot land eller tog med sig ett träd här och där.

Den här synen har jag sett i 6 dagar. Stod för det mesta på 2:a däck i fören där det hände mest. Det fanns strålkastare ovanför, gissa om det samlades insekter runt dessa. Det fanns massor med stora flygande ”skalbaggar” som trillade ner på däck, flera hundra låg där söndertrampade på morgonen. Skalbaggar och spindlar fanns det rätt gott om.

Båten var stor, tror att det var den största som gick mellan Pucallpa och Iquitos. Det verkade också som den gick snabbast men pga. att den gick intill land så ofta så tog det lika lång tid som de mindre långsamma båtarna.

Det tog 3 dagar att lasta båten, börjar förstå fördelarna med containerbåtarna. På något sätt är det naturligt med styckegods här och dessutom blir det ju massor med arbetstillfällen. Stuveriarbetarna var några starka rackar, man lastade på ordentligt innan det var dags att gå ner till båten i hal lera för att sedan balansera upp på båten på en smal planka.

Det fanns massor med djur med på båten. De här kossorna hade betydligt större ”space” än t ex grisarna.

Vid skymningen blev det inte fullt så hett och dagens höjdpunkt var när solen gick ner. Vackert så det förslår.

Det skövlas en hel del men jag tror att det har lugnat sig lite. Ordentliga trästockar som har tagit flera hundra år för naturen att skapa.

Det fanns gott om sådana här fiskar i floden och det fångades med nät. Välsmakande.

I de mindre floderna fanns massor och åter massor av flytande växter. Det var så mycket att det hindrade framfarten. Antingen fick man paddla in i skogen eller så fick man försöka sopa bort dem men det var ett hårt jobb.

I praktiken det enda sättet att ta sig fram i sumpmarkerna – liten kanot och en machete

Vid en av de många nattliga utflykterna fick vi bekanta oss med detta märkliga djur, en sengångare. För det mesta befinner den sig högt uppe i ett träd och bara finns. När den rör sig rör den sig långsamt. Smilet beror nog på att den är onykter :) vilket den ständigt är pga. matsmältningen.

Kul att fånga lite små krokodiler. Man kunde med ficklampa upptäcka dem när ljuset reflekterades i ögonen.

Så här bor folk i området, helt utan moderna bekvämligheter.

Här har vi Anna (Konda). En dam som tycker om att kramas. 3,5-4 meter.

Pirayor tycker verkligen om kött. Det var hopplöst att behålla köttet som vi metade med. De anfaller i grupp eller om det finns blod i vattnet. De är i praktiken ganska ofarliga, flest liv i området tar den elektriska ålen. El-stöten är så kraftig att den gör en person medvetslös (som sitter i en kanot).

Några få motorförsedda båtar fanns i området. Notera solskyddet.

Så här såg det ut när vi tog oss in i skogen på sidan av floden. Gissa om det fanns myggor, det var nästan en outhärdlig situation. Det var bara att bita ihop... Det är trots allt en konst att inte låta det förta den i övrigt mycket njutbara turen.

En av övernattningsplatserna. Det var riktigt kul att se hur de hanterade spisen. Maten som serverades var i regel häpnadsväckande god.

En av de ormar som fanns några meter ovanför oss i kanoten. Många kunde hoppa 3-4 meter.

Det här är en flygande strålkastare, ca 3 cm. Första gången jag såg en sådan här hoppade jag till ordentligt - stod och kissade utanför tältet mitt i djungeln - jag trodde det var någon som kom och som hade ficklampa. När den landat släckte den lampan på magen och så tände den de två lamporna på överkroppen. Det såg hur kul ut som helst när den bestämde sig för att flyga. Strax innan så tändes den stora strålkastaren på magen.

Mångfalden i djungeln är enorm. Det här är ett träd som har rötter 4 meter upp innan de går samman och bildar en stam.

Här är en annan form, ett träd tar över ett annat och så småningom dör värdträdet. Vid nästan varje måltid åt vi sallad. Då höggs det ner ett kanske 15 m högt träd som på en speciell plats i trädet hade välsmakande ”sallad”.

Rätt stort träd, ca 250 år gammalt.

Trädet med rötterna delvis högt ovanför marken har frukter som ser ut så här. Inne finns kärnor och om de ligger på marken kan insekter lägga ägg som så småningom bildar dessa larver. De är välsmakande, smakar kokos. Förutom att äta dem så använde vi dem som bete när vi fiskade ”hundfisk”.

Här fångas ”hundfisk” med spjut. Det här är en liten sjö 3 timmars gång från floden, ett ställe som är fantastiskt vackert. Det fullständigt kokade i vattnet av fisk. Fiskarna andades, de gick upp för att hämta luft.

Vi hade bestämt oss för att grilla en liten krokodil till middag. Guiden har fått syn på en liten rackare.

Visst ser det lite festligt ut att kunna åka båt inne i skogen. Här har vi stannat för att studera aporna som finns i stora trädet till höger. Notera också att guiden är utan skor.

Här kokas det trollsoppa för kvällens reningsceremoni. Medicinmannen har här på sig sina civila kläder, under ceremonin såg han fullständigt annorlunda ut.

Barnen lever här helt naturligt och leker och är glada. Alldeles intill här fångads Anna. Anledningen till att anakondan kan fångas vid kraftigt regn är att då söker den sig till område där den kan hitta en höna eller hund som då kanske finns i närheten av vattnet.

Folk här lever enkelt men de ser ut att ha ett bra liv.

Även här har barnen en maskot att leka med, en liten livs levande krokodil

Utsikt från mitt hostel över stadsdelen Belén i Iquitos.

Gator av vatten. Notera att det finns belysning.

Närmare land så var många hus uppbyggda på pålar, längre ut var de flesta husen flytande. Vattennivån ändrar sig ca 6 m varje år.

Miljön här är unik. Lite skrämmande i början men efter hand så ser man att här finns mycket kärlek, lek och glada skratt.

Det var ganska märklig känsla att paddla mellan husen så här.

Har kommit till en annan stadsdel med samma stil, Victoria.

Det var ganska vanligt att folk satt på uteplatsen och fiskade (man fick fisk). Här har man nog bara förstorat uteplatsen med en båt

”Överallt” kunde man se barn och ungdomar som lekte i vattnet.

De här växterna kan hålla uppe en vikt på 3 kg när de är som störst.

Det var ganska många ställen som var elektrificerade.

Här har man aktiviteter, toa och bad alldeles intill varandra. Kan tänka mig att det påverkar smittspridningen en aning.

En välsorterad affär.

Det var en härlig stämning, det fanns massor med barer och glada människor. Musiken och ölen flödade…

Ett sågverk, rätt stora stockar...

Det var massor med folk ute, ibland fick man ta hänsyn till varandra så att man inte krockade. Att sitta här i en kanot gav en egendomlig känsla.

Ett område ganska nära land där det är grunt och husen är uppbyggda på pålar för det mesta. Belén är stort och det är lätt att ”köra vilse".

Ovanför vattenlinjen, om ett tag så finns även här vatten.

Egentillverkad buss, det gick nästan bara sådana här och liknande bussar i området.

En typisk trafiksituation…

Ganska märklig stadsbild…. ljudnivån var mycket häpnadsväckande hög. Skulle man någonstans så tog man en sådan här trehjulig taxi, alla gjorde det ”fattig" som rik.

Plaza de Armas i Cusco, stadens mest centrala plats. Här fanns allt iordningställt för turister. Utan tvekan en väldigt fin plats. Mängden turister är här så stor att många kyrkorna har skiljt lokala och turister när de fick besöka kyrkorna. På sa sätt kan man också få in ytterligare pengar.

Cusco har två järnvägsstationer. Detta är ca 100 meter från den station som tar alla turister upp till Machu Picchu. Standarden på tågen var hög men standarden på spåren var i mitt tycket inte sa bra. Tåg är, förutom att följa Inckaleden, är den enda möjligheten att ta sig upp.

Det tar 4 timmar med tåg att komma upp till staden Machu Picchu (staden har bytt namn från Aguas Calientes för att förknippas mera med de berömda ruinerna). Det kommer ca 4 tåg med turister per dag och dessa skeppas vidare upp till ruinerna med buss (30 min).

100 meter innan tågstationen i Machu Picchu. Till vänster ligger ett av ”stans” lyxigaste och dyraste hotell. Säkert 90 % av alla turister åkte tillbaka till Cusco samma dag. I mitt tycke inte alls bra med tanke på tåget tog totalt ca 8 tim mellan Cusco och Machu Picchu och till detta skall tid för bussen läggas.

Jag stannade upp i staden Machu Picchu i tre dagar. Vädret var inte bra den första dagen så jag väntade till dag två innan jag tog mig upp till själva ruinerna. Trots att det såg bra ut nere i stan var det regnigt och molnigt uppe vid ruinerna. Men utan att kunna se helt bra var jag ändå överväldigad. Den här stigen är byggd på helt lodrätt bergsvägg. Kanske lika bra att jag inte såg hur det egentligen såg ut.

Efter någon timmer börjar vädret bli bättre och det klassiska sceneriet visar upp sig. Det är helt jäkla otroligt att någon har kommit på tanken att bygga här upp, på det mest svårtillgängliga plats som går att uppbringa. Hunden på bilden dök upp ur ingenstans och var mycket tillgiven.

Periodvis var här lite för mycket turister för att det skulle känns 100 men det jag såg var så överväldigande att jag ändå fylldes av något sorts lugn. Peru har verkligen en säker inkomstkälla här.

Min vana trogen så knallar jag upp på en av de kullar som omger staden. Har här zoomat in Plaza de Armas.

Överblick över Cusco. Notera flygfältet som är mitt i staden (nästan) och nere i själva dalen. Rätt kul inflygning….

Tar tåget vidare mot Bolivia. Tåget och rälsen var av högsta klass och inte minst servicen, prissättningen var dessutom mycket rimlig. På samma sträcka finns bussförbindelser men utan tvekan är tåget ett bättre alternativ. Högsta altituden vi passerade var ca 4800 m.

Kommer till Puno, en liten stad ca en halv timme från gränsen till Bolivia, och till Titicacasjön. Sjön ligger i både Peru och Bolivia på en höjd av 3600 m över havet. En unik och mycket intressant miljö.

Upp på en kulle igen (Puno). Det är faktiskt väldigt roligt att ge sig i väg i en riktning och sedan se vad som händer. Man kan dyka på de mest oväntade saker, möten med människor blir ofta extra intressanta och givande. Lite extra vaksam far man givetvis också vara.

Nere vid hamnen växte något i vattenytan som helt och hållet täckte vattenytan. Såg mycket konstigt ut, hade förväntat mig att de skulle lukta illa men det gjorde det inte alls.

Ca 30 min med båt ut från Puno såg det ut sa här, flytande öar. Det fanns drygt 50 st. flytande öar varav två tog mot turister. Innan Tor Hejerdal var här och lät bygga sin berömda båt sa hade båtarna i området inga galjonsfigurer i fören.

Öarna och det mesta annat är byggt av vass. Det finns vass i området i stora mängder. Sjön är bara ett par meter djup och det växer så mycket vass att det nästan är ett problem. Här håller man på att steka fisk.

Inne i en av hyddorna/bostäderna. Hyddorna var placerade ovanpå en flotte som i sin tur var ovanpå den flytande ön. Om det uppstod problem med grannen var det bara att ge sig av om det inte passade. Här fanns mycket hårt rotade regler vad man fick och inte fick göra.

Detta är ute på en ö som är mer normalt förankrad :). Här finns ännu hårdare förankrade traditioner, man har valt att både behålla traditionerna och att ta mot turister. Man hoppas att detta skall fungera p.g.a. det isolerade läget. Kläderna här signalerar allt, om man är på dåligt humör, om man har problem, om man är gift, om man vill fria mm. Inga kläder köps utan kläderna till kvinnan görs av mannen och vice versa.